Tyskland1

Tyskland


Konrad Adenauergymnasiet, Kleve i Tyskland


Städtisches ganztagsgymnasium

Köstersweg 41

475 33 Kleve-Kellen

TYSKLAND




Berlinresa  17-20 april 2012

Innan vi stiger på planet mot Berlin välkomnas jag av en synnerligt närgången säkerhetsvakt som ömsint söker igenom alla kroppens veck. Antar att man skickade fel vibbar när man tog av sig skärpet vid kontrollen, men personligen föredrar jag att gå på bio och middag innan man blir så pass närgångna med varandra.

Då jag satt djupt försjunken i en bok märkte jag inte av den tid vi svävade över landsgränserna. De andras reaktioner efter avstigningen tyder på en skumpig, högljudd och illamående resa. Vi bjuds på hjärteformad choklad när vi stiger av planet. Tänker spara den så att jag kan se flygvärdinnans min när hon bjuder mig efter hemresan och jag redan har en. Efter att bagaget har hämtats skämtar Marina och Matea om hur de ska lämna gruppen och möta oss i slutet av veckan. Ingen skrattar.

Inpackade som sardiner i bussen, Edvin slår en pose framför riksdagen, kartor blåser iväg i vinden, väskor rullar över sten och grus. Det skriker turister om oss. Hotellet verkar fräscht, två av rummen är sammankopplade med en dörr farligt nära badrummet. Som tur var kunde barrikader byggas och pinsamma möten iförda höfthängande handdukar undvikas.

Det första vi gör, efter att de mest dominanta individerna slagits om sin plats i våningssängen är att vi med lärarna ger oss ut till Alexanderplats. I ett helt obekant område, fullt av okända människor och faror runt varje hörn... får vi klara oss själva. Jag antar att det är lättare att låta de med sämre lokalsinnen sålla bort sig redan första dagen.

Säkerhetskontroller kan vara svåra att ta sig igenom med pass, närmast omöjliga utan. Vissa var redo att ta sig an den utmaningen. Efter lite om och men accepterades istället svenska id-handlingar och vi kunde alla njuta av riksdagens innandöme. Mitt starkaste minne därifrån är hissen som såg enorm ut från kön vi stod i, men visade sig vara lite trängre än man trodde.

En rolig sak man lärt sig om sin klass är att de är väldigt ansvarstagande. Vi släpps fria mitt ibland en massa museum och det alla gör är att faktiskt gå på museum.

Förutom våra egna digitala minnen, finns en av oss för evigt etsad i en kamera som inte tillhörde vår egen grupp. Professional Photobomber Jakob Friberg smög sig smidigt in bland en annan resegrupp som just stod och kisade mot solen i kampen för att hålla ögonen öppna för fotografen. Förhoppningsvis får de sig ett gott skratt när någon pekar ut hottentotten som signalerar fredsmärket i bakgrunden.

Vi var till slut dömda att tappa bort oss. Ett par dagar och utflykter senare sökte vi efter en kyrka mitt i betongdjungeln. Sagda kyrka var, på grund av en restaurering, gömd bakom skynken och byggarbetsställningar och såg ut som vilket kontor som helst. Under samma tid åkte en andra fjärdedel av gruppen runt i cirklar och en tredje väntade vid ett torg på alla andra. Första gruppen försöker hinna ifatt den andra, som har slagit sig ihop med den fjärde som sedan undrar var den tredje är. Vi sammanslås snart alla igen.

Under torsdagseftermiddagen är vi fria att följa dit vinden tar oss. Själv spenderade jag den tiden genom att odla blåmärken under mina fotsulor. Vintagekläder skall införskaffas och de affärerna ligger farligt nära de farliga kvarter som vår lärare varnat om. En av affärerna leder oss ner i en källare där mansavdelningen ligger undanskuffad. I hela sabla affären finns bara en tillgänglig sittplats och där sitter en problemlös tös som sms:ar och väntar på sin vän i omklädningsrummet. Jag har aldrig tidigare känt mig så fientlig mot en främmande människa. Mina fötter värkte något så otroligt, det var svårt att strötitta på klädesplaggen och låtsas som att man brydde sig om något annat än att få sitta. Man känner sig lustig, lägger en massa krafter på att kontrollera grottmänniskoinstinkterna som säger åt en att gå fram och morra bort henne från platsen. Men att bara sätta sig på golvet. Nej så ociviliserade får vi inte vara.

Vi avnjuter en middag tillsammans, käkar vegetariskt. Värmelamporna tycks uppskattas mer än maten. Efteråt, när vi fem som delar på ett och samma rum ska gå in i sagda rum möts vi av ett alltid lika trevligt baklås, som utöver att vara mycket olägligt också kommer förbli låst tills dagen därpå. Vi tilldelas tre reservrum att övernatta i, jag paxar ett eget. Har inte mycket för mig, duschar utan tidspress från andra. I samma stund som jag stiger ut ur duschen tänker jag "asså jag behöver inte ha kalsonger" Sagt och gjort lät jag mig lufttorka i rummet, borde kanske ha dragit för gardinerna.

Fredagsmorgonen passerar smärtfritt och efter en missad frukost, för min del, ger vi oss mot flygplatsen. Undrar om någon överhuvudtaget försökte leta efter det skandinaviska taket, denna säregna byggnad vars rykte gått runt i gruppen.

Efter resan, är allt jag kan säga. Tankarna är spridda, bäst att vi låter dem mogna under en bilresas sömn hemma i regnet.

Kristoffer Torp NV10

Internationalisering

Fenix Kultur- och Kunskapscentrum
Verner Malmstens Väg 1, Vaggeryd
Box 180, 567 24 Vaggeryd

Telefon 0393-67 87 00

fenix@vaggeryd.se

Dela |
Fenix - ett gymnasium för framtiden med en av världens bäst utformade lärmiljöer. Vaggeryd - årets UF kommun 2010. Internationalisering - vänskolor i åtta länder.